Republiken Jamtland: Skillnad mellan sidversioner

Republiken Jämtland har anor långt tillbaka i tiden även om många mest kanske förknippar republiken Jämtland med festligheterna under Storsjöyran. Många sakkunniga inom området (E Bull, C-G Ekerwald m fl) anser att Jämtland verkligen var en självständig republik fram till dess att Norges kung Sverre erövrade Jämtland på Storsjöns is utanför Andersön under vårvintern 1178.

Några av de fåtaliga historiska källorna som direkt eller indirekt berör den Jämtländska republiken innan 1178 kan studeras nedan. Källorna presenteras i kronologisk ordning utifrån när de blev nedskrivna:

Tidpunkt Källa, Författare

1070-1075

1120-1125

1160-1175

1178-1184

1219-1241

Gestan, Adam av Bremen

Florenslistan, okänd påvlig skribent

Historia Norvegiӕ, okänd norsk munk

Sverres saga (Gryla), isländska abboten Karl Jónsson

Håkon den godes saga, Snorre Sturlasson

\

GESTAN (GESTA HAMMABURGENSIS ECCLESIAE PONTIFICUM)

Adam av Bremen skrev den omtalade Gestan (De hamburgska ärkebiskoparnas stora gärningar), under 1070-talets första hälft. Adam hade mycket goda kontakter med den danske kungen Sven Estridsen (1020-1074), och fick därmed en god inblick över de skandinaviska förhållandena. Enda norska stad som omnämns i Gestan är Trondheim, Adam berättar att Nidaros (Trondheim) är största samhället i Norge och att Nidaros ofta besöks av stora människoskaror som ska till den salige kungen och martyren Olav. Adams text är något svårförstådd eftersom han använder många snarlika ord för svearna och Svitjod (Sueoniam, Sueonum, Sueoniae, Suediae, Suedis) - något Sverige fanns ju inte vid denna tid. Lite roligt är det också att läsa Adams text när han beskriver det område som troligen avser Norrland, t ex skriver han att det där finns enögda cykloper och enbenta varelser som äter människor!

Men Jämtland då? Jämtland omnämns inte i Gestan men i grannskapet berättar Adam att Nidaros besöks av stora människoskaror och att Stenfi var den förste biskopen över Hälsingland. Enligt Adam så är Hälsingland en del av skridfinnarnas område, hur stort var skridfinnarnas område? Kan det i Adams värld vara så att skridfinnarnas land var ett Norrland med något annorlunda konturer än dagens Norrland? Hur som helst skriver Adam att en del av skridfinnarna blivit omvända till kristendomen, kan Adam förutom Hälsingland också ansett jämtarna vara skridfinnare? Frösöstenen från samma tid är ju otvetydig om att Jämtland är kristnat. Den översatta texten som beskriver gränslandet mellan Norge och Svearna:

" Mellan Norge och svearnas land bor värmlänningar, finnvedingar och andra folk. De är nu alla kristna och hör till Skarakyrkan. Norrut i gränslandet mellan svear och norrmän bor skridfinnarna, som påstås löpa fortare än vilda djur. Deras stora samhälle heter Hälsingland, för vilket ärkebiskopen utsåg Stenfi som den förste biskopen, vilken han med en ändring av namnet kallade Simeon. Förutom de nämnda finns det tallösa andra svenska stammar, om vilka vi vet att endast götarna, värmlänningarna och en del av skridfinnarna har blivit omvända till kristendomen. "

En annan möjlig förklaring till att Jämtland utelämnades i Gestan kan vara att Adam inte kände till det avlägsna område som låg inklämt mellan Norrmän, Svear och Skridfinnare - ett dåtida Andorra.

FLORENSLISTAN

I slutet av 1800-talet hittades en handskrift i ett bibliotek som tillhört en engelsk lord. Handskriften, som anses härröra från början av 1120-talet, förvärvades av den italienska staten och kallas alltså Florenslistan. I en kort passage omnämns orter och geografiska områden i Skandinavien, se nedan (översättning till höger):

" Metropolis ciuitas Lunda

Prouincia Danorum

Nomina ciuitatum in Norgueca

Ciuitas Lunda

Roskeada, Othensia. Hethabia. Ripa

Arosa. Vibiarga. Birgila

Nomina ciuitatum in suethia

Alpsa. Biargina. Nithirosa

Scara. Liunga. Kaupinga. Tuna

Stringines. Sigtuna. Arosa

Nomina insularum de regno Sueuorum

Gothica australis. Gothica occidentalis

Guasmannia. Sundermannia. Nerh

Tindia. Fedundria. Atanht

Guthlandia. Guarandia. Findia

Hestia. Helsingia

Guarmelande. Teuste " " Ärkebiskposstaden Lund

Danernas kyrkoprovins

Städernas namn i Norge

Staden Lund

Roskilde. Odense. Hedeby. Ribe

Århus. Viborg. Børglum

Städernas namn i Sverige

Oslo. Bergen. Nidaros

Skara. Linköping. Eskilstuna

Strängnäs. Sigtuna. Västerås

Öarnas namn i svearnas rike

Östergötland. Västergötland

Västmanland. Södermanland. Närke

Tiundaland. Fjädrundaland. Attundaland

Gotland. Värend. Finnveden/Finland

Gästrikland/Estland. Hälsingland

Värmland. Tjust(?) "

Den påvlige författaren har med största sannolikhet redovisat biskopssätena i Skandinavien, något förvirrat blir dock uppgifterna som rör städernas landtillhörighet. Varför omnämns inte Jämtland? Landet var ju kristnat sedan 50 år tillbaka och borde därmed ha uppmärksammats i ett dokument som Florenslistan. I likhet med Adam av Bremens Gesta nämns inte Jämtland men det gör däremot närområdena Nidaros och Hälsingland. Det låter mindre sannolikt att Jämtland ska ha ingått i någon av de "öar" som redovisas, mer troligt är att den (syd?-)europeiske författaren inte känt till det "lilla landet" i norr.

HISTORIA NORVEGIӔ

Historia Norvegiæ är särskilt intressant eftersom innehållet i den korta latinska krönikan är samtida. Krönikan anses vara författad av en okänd norsk munk under tiden 1160-1175. Verket är skrivet på "knagglig" latin och var tänkt att läsas för folk utanför landets gräns. I ett stycke i krönikan omnämns Norges angränsande områden (översatt till svenska):

" Norge gränsar mot öst till Svealand och Götaland, till Ångermanland och Jämtland. "

Krönikans text är tydlig om att Jämtland vid denna tid inte hörde till Norge. Det verkar istället som att Svealand, Götaland, Ångermanland och Jämtland, var för sig, utgjorde egna suveräna områden.

SVERRES SAGA (GRYLA)

Sverres saga skrevs ner av den isländska abboten Karl Jónsson, mest troligt utifrån vad Sverre muntligen berättade till författaren. Den första delen av Sverres saga heter Gryla och sträcker sig fram till 1184 och där beskrivs hur kung Sverre besegrar jämtarna på Storsjöns is mellan fastlandet och Andersön. De starka överdrifterna stärker uppfattningen om att Sverre själv medverkade vid tillkomsten av Gryla. Tack vare diplom 41, från 1343, som omtalar den gamla tullavgiften "sundamale", och ruinerna efter Sunne kastal kan uppgifterna om Sverres erövring trots överdrifterna anses vara riktiga. Följande avsnitt från Sverres saga handlar om erövringen av Jämtland 1178:

" Kong Sverre tok nå av sted helt øst til Østersjøen; dit hadde han ikke med seg mer enn 200 mann.

Da han kom til Jarnberaland, var det samlet en mannsterk flokk mot ham; de felte bråter i veien for ham og sa at de var ikke vant til at konger fór gjennom landet deres, og de ville ikke finne seg i det, sa de. Da red kongen frem og talte til dem, og enden ble at de ga ham lov til å fare som han ville, og de hjalp ham som best de kunne.

Derfra dro han til Helsingland. Da han kom til et sted som het Alfte, møtte han en stor hær som hadde samlet seg mot ham. Det var 300 mann, alle var ferdige til strid og hundre mann var brynjekledde. Alle hadde de sagt at hver den som ga kongsmennene grid eller lot dem gå videre, skulle kalles niding; det hadde de gjort våpentak på alle sammen. De hadde også lovt hverandre at de skulle ikke la kongsmennene få komme til ting hos dem og ikke få tale ett ord.

Men da det kom til stykket, fikk alle kongsmennene lov til å komme til tinget og høre hva som ble sagt der.

Da sa kong Sverre til sine menn at de skulle fylke hæren og holde seg rede, hva nå dette folket kunne finne på. Da hæren som hadde samlet seg, så det, ble de mindre modige, og nå gikk det bud mellom dem og kongen om at han skulle komme på tinget hos dem, og hans menn skulle få tale hans sak, men han selv skulle ikke ha lov til å tale. Helsingene sa at han aldri skulle få komme videre, de sa det var ikke annet å gjøre for ham enn å snu og gå tilbake samme vei som han var kommet. Til slutt ble det til at kongen skulle få ordet én gang.

Kongen tok til ordet slik : <Jeg vet ikke hva dere har å klage over oss for. Dere tror vel på at vi har én Gud og vi kaller ham far, og da må vi huske vel på at det er vår skyldighet å holde fred med hverandre; vi må gjøre mot andre det som vi ville gjøre mot oss selv. Mine menn har aldri gjort dere noe mén. Tenk over hvor lite godt dere har å lønne kong Magnus og Erling jarl for!>

Så lot han leie frem to hester og sa at de skulle slaktes. Han sa at det skulle spørres i alle land at de her sparte så på maten at kristne menn måtte ete hestekjøtt om de skulle berge livet. Da han endte talen, bød den mann ham til gjestebud som før hadde sagt at det var nidingsverk å la ham slippe frem. Siden fikk han og mennene hans gjeste hos bøndene.

Jemtene fikk høre hvordan det hadde gått hos helsingene, og de tok godt imot ham. Kong Sverre dro østfra på veitsler, og da han kom nord i landet, stolte han på vennskap der, så han sendte mennene fra seg i flokker på gjesting flere steder i bygdene; kongen hadde ikke mer enn 100 mann hos seg selv. Da var det en gang midt på natten at en mann kom til kongen med det budskap at nå hadde jemtene samlet folk østfra, og de kom etter kon- gen og tenkte å drepe ham og alle hans menn. Dette var alle lendmennene med på.

Kong Sverre sto opp med en gang og lot vekke alle sine menn, han ba dem kle seg til strid og fortalte hva han hadde fått høre, sa han var mest redd at de av mennene hans alt var drept som han hadde latt gjeste ute i bygdene. Samme natten gikk han med en del av hæren som hadde fulgt ham, hen imot det stedet hvor han hørte jemtene skulle være. Men jemtene hadde delt seg i tre flokker og omringet kongen, de tenkte å komme mot ham hver fra sin kant. Og da kongen satte over en vik av vannet (Storsjøen) mellom Andersøen og fastlandet, kom jemtehæren mot ham og han var omringet. Jemtene hadde 1200 mann der.

Da sa kong Sverre til sine menn : <Bruk samme ordtak og kampord dere imellom som dere hører at jemtene bruker; og kom dere ut av hæren deres så snart dere kan, og ut på øya. La oss gjøre første åtaket hardt! La oss så se om de ikke viker for det.>

Birkebeinene ropte hærrop og rente djervt frem, men jemtene kom imot dem fra alle kanter, og det ble et stort slag og striden var hard. Men det var så mørk natt at ingen kunne se og kjenne en annen. Birkebeinene kom seg ut av bondevrimmelen og opp på øya. Det hadde vært en hard ri. Bøndene merket ikke dettte straks, så det var lenge de sloss mot sine egne. Nå var det nesten dag også.

Da bøndene skjønte at de drepte hverandre, holdt de opp å slåss. Da rente birkebeinene så hardt mot dem at de måtte vike. Da bøndene så at det gikk så ille for deres menn, flyktet de. Men birkebeinene satte etter og drepte så mange de ville. Det falt nesten 100 mann av jemtene, og mange ble såret. Kong Sverre hadde hatt 100 mann og jemtene 1200.

Da morgenen kom, sendte kongen bud etter sine menn, og de kom til ham alle sammen. Jemtene ba om grid og ga kongen gisler; det kom til forlik, og kongen ila dem en skatt. De samtykket i å bli kongens undersåtter, og han satte sysselmenn til å kreve inn sakøren og andre avgifter. Dette ble stadfestet med eder. Da skatten var betalt, skiltes de. "

Överdrifterna (?) till trots så har händelserna sannolikt verkligen inträffat, dessutom är texten samtida - medförfattad av kung Sverre själv!

HÅKON DEN GODES SAGA

Håkon den godes saga ingår i Snorre Sturlassons Heimskringla (norska kungasagor) och avser perioden strax innan Håkon "den Gode" Adalsteinsfostre avled, år 961. Snorre föddes cirka 1178 och dog 1241, han var inte bara författare utan också hövding och lagman på det isländska Alltinget. Han besökte Norge 1218 och året därpå gästade han lagmannen Eskil Magnusson (Bjälboätten) i Skara som vid just denna tid skrev ihop Västgötalagen. Snorre bör ha fått en god inblick i svearikets historia och fått gott bemötande, enligt sägnen ska Snorre som gåva ha fått det banér som kung Erik Knutsson fört vid slaget på Gestilren 1210! Det Snorre berättar i Håkon den godes saga utspelar sig alltså cirka 250 år bakåt i tiden, därför kan sanningshalten i texten diskuteras. Texten som berör Jämtland lyder:

" Øystein, konge over opplendingene, som noen kaller den mektige og noen den vonde, herjet i Trondheimen og la under seg Øynafylke og Sparbyggjafylke ; han satte sin sønn over dem, men trønderne drepte ham. Kong Øystein kom for annen gang på hærferd til Trondheimen og herjet vidt og bredt og la land under seg. Så spurte han trønderne hvem de helst ville ha til konge, trellen hans, som het Tore Fakse, eller en hund, som het Saur. De valgte hunden, for da tenkte de at de fikk rå seg mest sjøl. De lot seide tre manns vett inn i hunden, og så gjødde han to ord og talte det tredje. Hand fikk halsband og lenke av gull og sølv, og når det var sølete, bar hirdmennene ham på akslene ; de satte opp høgsete for ham, og han satt på haug som andre konger, han bodde på Inderøya og hadde gard der det heter Saurshaug. De sier han fikk sin død på den måten at det kom varger i buskapen hans, og hirdmennene ertet ham opp til å verge feet, han fór ned ned av haugen og dit vargene var, og de reiv ham i filler med en gang. Kong Øystein gjorde mange andre underlige ting også hos trønderne.

Mange høvdinger og andre folk flyktet fra odelen sin for denne herjingen og ufreden. Kjetil Jemte, sønn til Ånund jarl fra Sparbu, drog øst over Kjølen, en mengde mennesker fulgte ham, og de hadde buskap og alt med seg. De ryddet skogene og bygde store bygder, der heter det Jemtland siden. Sønnesønnen til Kjetil var Tore Helsing ; han reiste fra Jemtland for et drap han hadde skyld i, og tok igjennom de skogene som ligger der i øst. Der bygde han, og en mengde mennesker flyttet dit med ham, der blir det kalt Helsingland, og det går helt ut til sjøen i øst. Den østre delen av Helsingland langs sjøen var det svear som bygde. Da nå kong Harald Hårfagre ryddet rike for seg, rømte det en mengde mennesker av landet for ham også, både trøndere og namdøler, og så ble det nye bygder øst i Jemtland igjen, og noen drog helt til Helsingland. Helsingene reiste på kjøpferd til Svitjod og hørte under det på alle måter, men da jemtene var på sett og vis midt imellom, og det var det ingen som la merke til før Håkon fikk i stand fred og kjøpferder til Jemtland og gjorde seg venner med stormennene der. Etterpå kom de til ham og lovte ham lydighet og skatter og ble hans menn, for de hørte bare godt om ham, og de ville heller gå under hans kongedømme enn under sveakongens, de var jo kommet av norsk ætt. Han satte lov og landsrett for dem. Alle de Helsingene som hadde sin ætt nord for Kjølen, gjorde det samme som jemtene. "

Enligt Snorre låg Jämtland "midt imellom" Svitjod (Sveafolket) och Norge, däremot hörde Hälsingland till Svearna.

SAMMANFATTNING

Även om källorna är fåtaliga och i bland slarvigt författade så verkar det mesta tyda på att Jämtland (egentligen Jamtarnas land) verkligen var att betrakta som en egen republik innan Sverre besegrade den jämtländska hären på Storsjöns is 1178.

trace: http://www.jamthistoria.se/Republiken/republiken.htm